Ullkunskap

Ullkunskap

”Varför skulle annars fåren beta i morgonglans, på gräsklädd jordisk kulle, om inte gudar fanns”

Hjalmar Gullberg

 Här skriver jag om ullkunskap – kunskap om ull och ullkvalitéer, men också om myterna och människans långa relation till de fantastiska djur som bidragit till vår överlevnad på jorden.


Nedan är det första häftet jag skrev på 1970-talet. Ullen är den samma idag och som då och som den har varit i årtusenden. Men inte samma får – eftersom människor i alla tider har avlat = valt individer som de behövde före andra som blev till mat. Samma tänkesätt som vi arbetar med de flesta tamdjur i våra dagar. 

 

Det är alltså inte så att ULL enbart är ULL. Ull är den ”beklädnad” som så gott som alla landlevande däggdjur har fått från skapelsen. Alltså ett material som skapelsen har sett till att det skall skydda ALLA  oavsett var på jorden och i vilket klimat de skall leva sina liv. Varmt och torrt. Kall och blåsigt. Blött, av regn eller vatten.

 

Skapelsen kunde inte komma på nått annat. Detta var det allra bästa. Man kan ju då undra vad den där skaparen tänkte på då hen skapade människorna? Skulle vi vara för varma, frysa och bli blöta?

Eller är det där, det där med att Adam och Eva inte fick vara kvar i paradiset kommer in?

 

HEN övergav oss inte. Hen tyckte nog lite synd om oss. Först slaktade hen ett FÅR för vår välgång.

Så gör många kulturer än i dag. Så tog hen skinnet och gav till oss så att vi skulle ha något att skyddas oss med.

Det ni! – Fåren var med oss från början. Sen fick Adam en spade. Eva fick en slända. Smart!!

Två sorters verktyg som i sig innebär stora kunskaper.

 

På den vägen är det fortfarande. Det är den kunskapen som behöver få sig en ordentlig genomgång i VÅR TID – då vi tycks ha tappat de mest grundläggande KUNSKAPERNA om vad ett liv behöver. 


Mat.  Nått att skydda våra kroppar med.  Någonstans att söka skydd då vi behöver sova.

Enkelt – egentligen.

Textila tekniker med speciell anknytning till ull
ullkunskap olika slags ull
Den bästa ullen
Ull valkar sig
ullkunskap - bottenull
Ryaull
Päls och gobelängull

ULL i förhållande till människan

- Symboler, myter och fakta

 

Den äldsta kända Guden i Skandinavien hette Ull.

Vem han egentligen var vet vi väldigt lite om.

 

Ull, walpus på fornsvenska, betyder värde, härlighet och glans. Just det, ull är värdefullt, vackert och kan vara mycket glansigt.


Ull skyddar liv.

Ull, hår sitter utanpå en levande kropp. Den skyddar kroppen mot regn och snö, mot värme och kyla. Den hjälper kroppen att hålla sin rätta temperatur. Alla landlevande däggdjur har hår eller ull på så gott som hela kroppen. Vi människor är nakna, vi har av någon anledning tappat vårt skyddande hölje. Vi människor är utsatta för all världens kalla vindar och varma solstrålar. Vi måste kämpa på många olika sätt för att skydda oss själva och våra barns kroppar.


Kamp kan ge makt över en besvärlig situation. Makt det är något särskilt med det - har man fått makt vill man gärna visa den, få respekt.

Makten kan i sin fredliga form visas upp genom att vara vackert kläd och ha fint hem. Är det denna kamp som gjort oss till människor?  

Makt – glans och härlighet!

 

Fåret är och har varit ett djur som stått människan nära i långliga tider. Hur länge kan vi bara gissa oss till. När vi väl kom på att vi kunde använda djurens ull och inte enbart ta vara på deras skinn då vi ätit köttet, kanske var det då, som vi började hålla oss i närheten av fåren för att få del av deras ull. Detta är frågor vi aldrig kan få svar på, därför kan vi lika gärna göra oss symboliska bilder av det. Det har människan också alltid gjort.

 

Det sägs ibland att vi människor är nakna apor. Det är svårt att förstå eftersom vi är människor och inte djur. Under årtusendenas lopp har det vuxit fram många olika försök att försöka förklara allt detta. Vi kallar det skapelseberättelser. Den kristna skapelseberättelsen är fin och bra på det sättet att den förutom att enbart förklara själva skapelsen även skildrar övergången från det paradisiska tillståndet till civilisation.

 

I Paradiset var det varmt och skönt, ingen frös. Det fanns mat till alla, naturens överflöd. Det var fred, ingen kamp för tillvaron, kamp som föder våld och förtryck. Så sker det något. På något sätt tycks paradiset vara för litet, för begränsat. Eva förstår något.

 

Det finns en äldre variant av denna del av skapelseberättelsen som berättar att Adam hade en fru före Eva. Hon hette Lilitt. Gud skapade Adam av lera, jord. Det sättet att se på skapelsen finns kvar i våra begravningsritualer.

Prästen säger: av jord är du kommen. Jord skall du åter bliva.

 

När Gud förstod att det var lite för ensamt för Adam så skapade han alltså en kvinna till Adam. Han skapade även henne av jord. Hon var alltså en självständig människa, på samma sätt som Adam.

 

Men efter en tid tröttnade Adam på Lilitt. Man undrar? Vad hände? Varför sägs inte runt ut, men man kan ana sig till att det berodde just på att hon var för självständig. Adam gick till Gud och klagade. Resten finns inte beskrivet annat än att Gud förvandlade Lilitt till ett djur som krälade på marken.

Sen skapade han Eva av en del av sidan på Adam. Det betyder alltså att Eva blev snäll och foglig.

 

Men Lillit såg allt detta och tyckte säkert att Eva blev för underdånig.

Hon visade då Eva KUNSKAPENS träd. Åt man av de frukterna – då förstod man. Lillit visar sig för Eva i form av en orm. Ormen är läkekonstens symbol, den kommer upp ur jordens innandöme. På många medeltida målningar är hon inte en orm utan mer en stor urtidsödla, som har armar, ben och ett kvinnoansikte. Lillit är en mycket stark kraft. Hon visar Eva skaparkraftens och kunskapens oändliga möjligheter. Adam blir sur, kanske han hade velat få veta först.

 

Hur som helst Eva och Adam förstår plötsligt att de är nakna. De förstår att det är något särskilt med dem, att de är något annat än de andra djuren som bor i paradiset, att de har andra krafter. Det skrämmer dem.

Det är inte konstigt så stark som skaparkraften och nyfikenheten är.

 

Då ser Gud att Adam och Eva måste lära sig vad dessa starka krafter innebär, både på gott och ont och att det är en kamp – alltid.

 

Men Gud som vet och förstår allt, skickar inte ut dem i världen helt utan förutsättningar att klara sig. Han börjar med att slakta ett får för deras skull.

Ett offer och välgångsönskan. Det skinnet ger han dem så att de skall kunna skyla sig den första tiden.

 

Det är nu nästa stora steg i skapelsen sker, nu skapas förutsättningarna för civilisation och kultur. Det Gud hjälper dem. Hen hjälper dem med är att Adam får en spade, och Eva får en slända. Dessa föremål representerar de två stora uppfinningarna som civilisation och kultur bygger på. Att kunna bearbeta jorden så att det skall gå att odla och få fram den mat som naturen ger direkt.

 

Den andra viktiga ”uppfinningen”, att kunna göra tråd på ett effektivt sätt.

De behöver kläder. Det kan vara kallt utanför paradiset. Det var bara att sätta igång och arbeta, och så har det fortsatt.

 

Så småningom får Adam och Eva två söner Kain och Abel. De kommer att stå för två olika civilisationstyper. Det vill säga de nomadiserande och de boskapsskötande folken. De bofasta äger hus och mark. De samlar och sparar. Massor!!! 

 

De nomadiserande bor i tält av olika slag. De flyttar beroende på årstider och betestillgångar för sina djur som får och getter. De har i stort sett bara sådana föremål de behöver, även vackra saker. Efterhand som föremålen förbrukas tillverkar de nya.

 

Textil är en av civilisationernas grundpelare.

 

De bofasta utvecklar den fasta kulturen, hus som de fyller med föremål,

de har odlingar och trädgårdar och utvecklar skriftspråket, skolor och böcker.

 

De nomadiserande folken bor i tält, ”hus” tillverkade av tråd eller filt.

De har inga möbler utan enbart textila föremål som mattor och säckar för förvaring. De håller fast vid berättarkonsten och minneskunskaper som går i arv. Det som i dag kallas det muntliga kulturarvet, ofta inte dokumenterat.

 

I båda fallen får tråden en helt avgörande betydelse men på olika sätt.


Spinn- och vävmetoder utvecklar sig olika beroende på vad som är mest praktiskt i deras kulturer. Särskilt sätten att dekorer hemmen tar sig olika uttryck. Under de senaste århundradena har emellertid de olika kulturtyperna närmat sig varandra men fortfarande finns det påfallande olikheter. Kanske främst när det gäller vår syn på ägandet och ägodelar, att samla och spara. Kunskap och forskning. Men också till religion och särskilt religiösa byggnadsverk.

 

De nomadiserande folken är helt beroende av naturen och dess ”nycker”.
Den ”stora skaparkraften” finns i naturen.

 

De fastboende utvecklar handelscentra och därmed även fasta så kallade religioner, där de bygger sina religiösa platser och byggnader.

 

De fastboende sätter upp gränser och staket. Här bor vi!

 

De nomadiserande folken har inga fasta gränser, precis som naturen själv.

 

Sen kan vi tänka ut reste själva. Men utan tråden klara vi oss inte.

 


FÅR kontra GETTER

 

Fåren och eller getterna har och har haft en mycket symbolisk betydelse i många Europeiska och Asiatiska kulturer. Av någon anledning har fåren och getterna fått symbolisera väldigt motstridiga krafter.

I den kristna världen har fåret fått rollen som det ödmjuka, milda och fridfulla. Vi ser för oss de vita mjuka och goa lamungarna. Vi kanske tänker på romantiska 1700-tals landskap med betande får och herdar.


I Asien står fåren fortfarande också för en annan sida. Fåren och särskilt baggarna hade stora vackert böjda och kraftfulla horn. Horn betyder styrka och kraft. Får har nämligen alltid haft horn, oftast både tackorna och baggarna. Det är vi i våra dagar som avlat bort hornen eftersom vi tycker att de är opraktiska.

 

Getterna har fått stå för andra egenskaper. Jesus säger att han skall skilja de onda och goda från varandra så som man skiljer getterna från fåren.

Vad är det då för skillnad på får och getter?

 

Fram till alldeles nyligen har man vid arkeologiska utgrävningar inte kunnat skilja fårs och getters ben. Så lika är de, på ett sätt är djuren det också och ändå så olika. Både getter och får ger ull, kött och mjölk.

Men de är två skilda raser, så de kan inte para sig med varandra.

 

Av någon anledning har det blivit så att geten har fått stå för det onda.

Den onde, han har klövar och horn. Men det har både fåren och getterna.

Vi säger att getter har en grov ull, men det finns får som också har väldigt grov ull och det finns getter som har en otroligt fin ull.

 

Men kanske är det just så, ibland är det väldigt svårt att skilja på ont och gott. Det kan bero på vem man är och ur vilken synvinkel man ser det.

 

 

 

ULL eller HÅR?

 

För att en fiber skall kunna spinnas till en tråd måste den vara spinnbar, med det menas att fibern måste vara mycket tunn i förhållande till sin längd.

För att fibern skall gå lätt att spinna bör fibern helst ha en lite ojämn yta så att de lättare kan haka i varandra. Om fibrerna inte har den egenskapen  behöver den vara väldigt lång. Som t.ex. lin eller silke.

 

Tunna och mjuka fibrer kallar vi ull. Andra fibrer jämförs ofta med ull, vi säger ju bomull och ängsull. Längre och rakare fibrer kallar vi hår.

Är de ändå grövre än hår kallar vi det tagel. Vi menar då att fibrerna är ännu längre och styvare.

 

Språket är finurligt vi säger t.ex. katthår. Det är faktiskt så att katthår är för raka i förhållande till sin grovlek för att de skall kunna användas i textila sammanhang.

 

Med ull menar vi sådana fibrer som växer på ett djurs kropp och som används av oss människor för våra behov.

 

Vi i vår del av världen tänker främst på att ull klipps och tas från får. Men ull kan även fås från andra djur. Av bekvämlighetsskäl kallar vi alla liknande fibrer för ull så vida vi inte av någon speciell anledning vill påpeka att ullen kommer från något annat djur, t.ex. Lamaull eller Kashmirull.

 

Ull fås alltså i första hand från får. Nu för tiden brukar man säga att det finns ungefär lika många fårraser som hundraser. Det är en bra jämförelse för då ser vi genast för oss en massa olika hund typer, så är det med fåren också.

 

Nästa viktiga djurkategori som ger olika sorters ull och hår är getter. Getter har inte avlats till så många varianter som fåren. I stora delar av världen som har getter används getterna främst för mjölkens skull. Därför har ”våra” getter främst avlats för mjölkens skull, då kommer ullen i andra hand. Det gäller våra skandinaviska getter. 



I södra Europa och främre Asien finns det gott om getter som både mjölkas och har ull/ hår. Där används gethåren i många olika sammanhang.

 

Det finns två typer av getter typer som av någon anledning har speciellt vacker och behaglig ull. Antingen har de avlats fram eller har de kanske någon gång i tidens dimma fått dessa vackra och mjuka hår och ull.


Den ena sorten är Angoragetterna. De har långa glansiga och silkeslena förhållandevis raka fibrer. De fibrerna är faktiskt grova men eftersom de är så glansiga och lena upplever vi dem som mjuka.


En annan typ av get kommer från Centralasien. Vi kallar den Kashmir get.

Den har både grova och starka täckhår och en mycket mjuk bottenull.

 

En annan mycket bra och användbar ull är kamelliderna, kameldjuren.

I den så kallade gamla världen har vi dels kameler, dels dromedarer. De har både grova täckhår och fin underull. Bådas ull används oftast till kläder men även till vissa inredningstextilier i den egna kulturen.

 

Lamadjuren hör också till gruppen kamellider. De finns på den sydamerikanska kontinenten. Det finns fyra huvudtyper av Lamadjur: Llamas, Alpacka, Vikunja och Guoanacko. De lever numer i bergen och därför har de ull som är värmande men ändå mycket olika till karaktären.

 

Sen har vi Jakoxen. De finns i de stora bergsområdena i Centralasien. Jakoxarnas långa kraftiga täckhår användes till rep och liknande, medan bottenullen kan användas till kraftigare valkade vävar som filtar och mattor.

 

Ett annat djur med fin ull är t. ex. angora kaninen. Den ullen är mycket finfibrig. Industrin har svårigheter att bearbeta den som den är, därför blandas den ofta med fårull.

 

Även hår från andra djur kan användas, men oftast då till specialprodukter som hästtagel och kohår. Då handlar det om föremål på vilka det ställs speciella krav.

 

 

ULL OCH GUDARNA

 

Ull var namnet på den äldsta kända nordiska guden, enligt vissa källor.

Vi vet inte särskilt mycket om honom. Vi vet att han åkte skidor och att han eventuellt var betydligt äldre än både Oden och Tor. I isländska skrifter sägs att han var vacker, vilket i så fall hör samman med ordets betydelse som glans, härlighet.

 

Det finns många skandinaviska ortnamn som visar att han måste ha varit en stark gud. Exempel på sådana orter i Sverige är Ulltuna, Ulleråker och Ullevi. I Norge finns t. ex. Ullestad, Ullevik, Ullensaker. Strax utanför Stavangers centrum finns en nyuppförd järnålders gård vars namn är Ullandhaug.

 

Det finns så mycket skrivet om ull, får och getter särskilt i bibeln.

Det som särskilt har satt sig i våra sinnen är nog det onda och det goda.

Alla bilder vi sett av det onda, han har klövar och horn. Dessutom är han svart. Fåren däremot skildras alltid som vita. Den bild som har präglat många födda under 1940 och 50-talen är bilden av en blond Jesus, i vita kläder, omgiven av vita får. 

 

Det är mycket ovanligt med vita djur i naturen. Det är också ovanligt med rent svarta djur. Eventuellt är det en förhållandevis sen uppfattning att svart står för ondska och vitt för oskuld och renhet.

 

Dock var Jesus säkert mörk. Och vita kläder var mycket exklusivt vid den tiden. Avel av vita djur hade inte kommit så långt då, för den vita ullen är en framavlad egenskap. Troligen är den rent svarta det också. Så de får Jesus talade om var säkerligen inte vita. 


En annan älskad biblisk berättelse är den där Jesus talar om det förlorade fåret. Om en man som har 100 får och tappat bort ett av dem. Lämnar han då inte de 99 och går ut och letar efter det som försvunnit? Det känns väldigt tryggt.

 

En kurdisk herde hade också förlorat en killing, en svart. Han har också varit ute hela dagen och letat och han hittade den. Nu är han glad och är på väg hem. Långt uppe i de höga kurdiska bergen. Vit och svart, får och get – det spelar ingen roll i det här sammanhanget. Det är däremot viktigare i en del andra. Människors finurlighet och kunskaper visar sig på en mängd olika sätt.

 

Vi tänker oss getter som mycket mer envisa, egensinniga och självständiga. De är hopplösa att stänga in innanför staket, de hoppar över. De skall alltid klättra och smaka på allt och äter konstiga saker. Fåren ser vi som flockdjur, de följer alltid sin ledare. De går där fridsamt och äter sitt gräs.

 

Men nu är det vår syn på tillvaron som spelar oss ett spratt igen. Djur har inte behövt gå innanför staket förrän de senaste 50 åren. Förr byggde man olika typer av stängsel för att stänga ute djuren från de betydligt mindre odlade delarna av ägorna. Djuren gick fritt i skog och mark. Ofta var det en herde, en getare som passade dem. Om djuren vänjer sig vid en herde så följer de honom eller henne oavsett om det de går på ett fjäll eller längst en motorväg. Både vi själva och fåren och getterna är väldigt anpassningsbara.

 

Företeelser är inte alltid som man tror.


Kerstin Paradis